“Ett livsöde som kunde blivit annorlunda.
Parallellt med mitt ordinarie dagjobb utbildade jag mig inom traditionell kinesisk medicin. Studierna innehöll akupunktur, qigong och västerländsk basmedicin. Det tog ungefär 4 år för mig att lägga en stor del av min fritid på denna utbildning.
Efter avslutad utbildning öppnade jag akupunkturmottagning och hade även kurser i qigong. Som i all verksamhet krävs det inkomster för att verksamheten ska kunna finnas. I mitt fall så hade jag lokalhyra och materialkostnader förutom mina egna lönekostnader. Detta medförde att alla inte hade råd att komma på behandling eller inte tillräckligt många behandlingar.
Jag hade en kvinnlig patient som kom till mig mitt i smällkalla vintern iförd rosa crocs utan sockar. Efter den vanliga utfrågningen innan behandling stod det klart att kvinnan hade det minst sagt tufft. Ensamstående med fyra barn, en mamma som mer än gärna påtalade hur dålig mamma min patient var, en långsjukskrivning på grund av ett antal besvär och en före detta man som inte var så trevlig. Ett av alla besvär hörde samman med kvinnans skoval för dagen vilket för övrigt var samma val varje dag. Efter en operation vid höger ankel hade hon utvecklat en hypersensitivitet i området som gjorde att hon inte kunde ha på sig strumpor. Och smärtan var så hemsk att hon inte kunde ha foten inne i duschen när hon duschade för vattnet som träffade området medförde för stor smärta.
Nåväl, efter fyra behandlingar var hon klart bättre och min bedömning var att med lite mer hjälp av mig skulle hon kunna jobba i alla fall halvtid. Kvinnan pratade med socialtjänsten om att få lite bidrag till fler behandlingar då hennes lilla besparing hade tagit slut. Det blev tvärt nej. Kvinnan hade inte råd med fler behandlingar och vi träffades inte igen.
Med basinkomst hade detta livsöde fått en annan utveckling, enligt mig. Jag hade kunnat hålla ett lägre pris och kvinnan hade haft en försörjning och kunnat få hjälp till en bättre hälsa. Med en bättre hälsa hade hon kunnat börja jobba, fått en bättre självkänsla, fått en bättre ekonomi osv.
Vad det gäller min akupunkturmottagning så var mitt kundunderlag för litet och jag tvingades att söka annat arbete. Med en basinkomst hade mitt kundunderlag räckt till och jag hade kunnat fortsätta med ett yrke jag trivdes väldigt bra med och många människor hade kunnat få hjälp till en bättre hälsa.”

“Jag kommer från en väldigt tuff bakgrund. Jag hade en pappa som knappt var närvarande när han var hemma för att efter jobbet (som han hatade) ville han lägga sin tid på att sitta vid sin dator. Min mamma var sjukskriven på halvtid så hon jobbade alltså ‘bara’ 50% men hon hann ändå aldrig med sig själv eller egna intressen då hon skötte allting hemma. 
När jag var 17 bodde jag hos min pappa. Jag hade haft en djup depression och bott på ett behandlingshem innan. Jag bodde hos pappa ett år innan vi båda insåg att han inte var kapabel till att ta hand om mig. Socialtjänsten gav mig en lägenhet som jag skulle betala själv. Jag hade då hunnit fylla 18 och gick sista året på gymnasiet. Jag kämpade på och lade all min energi på skolan så jobb hade jag aldrig orkat med. Socialtjänsten förklarade att mina föräldrar var försörjningsskyldiga och skulle betala för mig. De vägrade. Jag blev någon slags medlare mellan socialtjänsten och mina föräldrar och de löste aldrig någonting. Socialtjänsten stod fast vid att mina föräldrar skulle betala min hyra medan mamma och pappa stod fast vid att inte ge mig en enda krona. 
Jag dejtade en äldre kille vid den här tidpunkten. Vet ni vad socialtjänstens briljanta lösning blev? Att jag kunde flytta in hos honom i hans lilla etta. De frågade aldrig honom om han gick med på det. De träffade aldrig honom ens. Med mig fick jag en skuld på några obetalda hyror. Jag hade haft några sparade pengar på mitt konto som mamma lagt undan till mig sen jag föddes. Det skulle vara till körkort. De pengarna lyckades jag betala några hyror med. 
Den här killen jag flyttade in hos visade sig vara våldsam och jag spenderade nätter på gatan ibland. Att bo hos någon av mina föräldrar var inte ett alternativ och jag hade inga kompisar. Direkt efter gymnasiet började jag högskolan för att kunna ha en inkomst. Jag fick några kompisar och jag gjorde slut med killen och flyttade in hos en av mina nya kompisar tills jag äntligen fick en egen lägenhet. 
Med basinkomst hade jag aldrig blivit tvingad till den här situationen. Jag hade inte behövt leva med en man som misshandlade mig och jag hade inte behövt spendera nätter på gatan.
Studierna gick bra första terminen men sen började jag må dåligt. Vad jag hade behövt var en paus från plugg och stress. Men jag fortsatte för att jag behövde ju en inkomst (alltså csn-lån).
Jag träffade sedan en annan kille och vi blev gravida tillsammans. Barnet dog i magen i maj 2017 ganska sent i graviditeten och vi blev båda sjukskrivna. Det är vi fortfarande. Idag har vi en frisk 2 månaders dotter och lever på försörjningsstöd sen 1 år tillbaka. Jag vill fortsätta mina studier men jag har ingen möjlighet att göra det eftersom jag måste ta igen poäng som jag har missat för att få csn-lån. Jag missade de poängen för att jag fortsatte plugga när jag borde sjukskrivit mig. Om basinkomst fanns hade jag kunnat återuppta mina studier som är på distans så att jag också kunde få mycket tid med min dotter. Jag hade efter studierna jobbat halvtid eftersom jag tycker det är en rimlig arbetstid för mig. Då hade jag haft tid till min dotter, mig själv och min hälsa och hade inte riskerat att må så dåligt som båda mina föräldrar gjort pga jobb eller som jag gjort pga studier och stress. 
Människor kommer före pengar. Jag är värd mer än vad samhället kan tjäna av mig!

Kan också tillägga att jag inte har körkort just pga att mina sparade körkortspengar gick till att betala min hyra. Att spara till körkort är omöjligt för mig idag när jag lever på föräldrapenning och försörjningsstöd. När jag väl börjar jobba kommer jag troligtvis bara klara av att jobba 50% eftersom jag skulle må dåligt och bli för stressad annars. Med lönen jag skulle få för att jobba halvtid skulle det ta lång tid tills jag har råd med körkort.”

“För tre år sedan rasade mitt liv. Jag blev djupt deprimerad och min kropp stängdes sakta men säkert av. När det var som värst låg jag med tom likgiltig blick hemma i soffan och kände hur allt hos mig var dött. Det enda som påminde mig om min existens var mitt hjärtas tunga slag. Där och då var jag lika rädd för att ta mitt liv som att leva det.
​
Detta var på grund av att jag hade en otrygg ekonomisk inkomst, samt sjukdomar som ej blev utredda på grund av otur med sjukvårdspersonal, samt okunskap inom kronisk stress.

Idag tre år senare, är min hälsa stabil, men jag är otroligt ärrad från de här tre åren av kamp och krig med sjukvård, samt min pågående stress inom den ekonomiska otrygghet som jag känner, då jag inte kan återgå till ett heltidsjobb.

Jag går plus minus noll varje månad på grund av timanställningens otrygga grunder, vilket resulterar i att min läkningsprocess också tar längre tid.

Hade jag fått en basinkomst, så vet jag att jag hade kunnat läka hela mig själv först, innan jag söker mig till den bransch av yrke som passar mig. För det handlar inte om att inte VILJA jobba, det handlar om att KUNNA.”

“Jag gick på ett naturbruksgymnasium och hade en långpraktik i tre månader och jobbade som dem på gården i alperna, ca 13 timmar om dagen. Efter det var jag utmattad. Sedan skulle jag klara av sista året på gymnasiet med mycket teori inför slutbetyg. Efter gymnasiet var jag helt utbränd och vilade mest, helt slut i hjärnan och orkade inte ens tänka. Jag hade ingen försörjning, inget jobb, var inte i något system på flera år. Min mamma försörjde mig, emellanåt med väldigt knappa resurser. När det inte gick mer fick jag söka socialbidrag, vara sjukskriven och arbetsträna på 25%.
Under tiden var jag fortfarande utmattad och hade blivit deprimerad och ensam utan vänner.
När jag inte fick arbetsträna längre började jag studera, det med sin glädje och sin utmaning.
Sedan flyttade jag till annan ort med familj i närheten. Där fick jag bo i min mammas 24m2 lägenhet, utan nätverk av vänner, arbetslös, och med avslag från socialen då de ansåg, med deras tjänstefel att min mamma skulle försörja mig fast hon inte hade råd för jag var 23 år. Jag kunde inte heller få lägenhet utan försörjning och jobb.
Jag fick hjälp via arbetsförmedlingen, arbetsträning via arbetslivsresurs och arbetsbedömningsförmåga. Tack vare att jag fick en diagnos finns fler hjälpinsatser att få och ansöker nu om aktivitetsersättning för att jobba 25% och ändå få full lön så jag klarar mig.
Jag är utbildad rytmisk massör och utbildar mig till naturterapeut.
Jag vill starta eget, dock är förutsättningarna små för att komma dit utan startkapital och basinkomst, när det är ytterligare regler som gäller med aktivitetsersättning för vad en får och inte får göra.
Jag hoppas på alternativa vägar som leder mig rätt och basinkomst skulle underlätta mycket för att skapa en trygg grund i livet för att kunna syssla med det jag vill, istället för att onödig energi går åt till tio olika myndigheter och offentliga personer för att klara upp min situation, då blir jag helt slut av det och har ingen energi till att göra det jag vill, det som är kul och ger en energi och näring."

“Jag brukar inte ta upp det för det är jobbigt, ingen förstår eller kan göra något. Jag är 50+. Min pappa är min försörjare. Jag har inte rätt till någon form av bidrag. Det är tre år sedan jag arbetade senast. Då var det genom en SIUS, (Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd som är arbetsförmedlingens stöd vid funktionsnedsättning), och det var några månader på sommaren.

Innan jag blev anställd fick jag praktisera och då hade jag hunnit bli utförsäkrad från Fas 3 (eller vad det då hette). Min SGI försvann. Har provat att bli sjukskriven tre gånger men blivit nekad. Försörjningsstöd får jag inte, om min sambo tjänar för mycket eller om jag har lite tillgångar. Har fått lite från CSN när jag studerade senast. Kontaktade en på Vägen Ut för hjälp och besökte Arbetsförmedlingen förra året. De har inga lokaler här utan har ett kontor i en annan kommun. Arbetsförmedlingen har inte kontaktat mig efter mötet.”