Berättelse #9

BERÄTTELSE FRÅN VERKLIGHETEN #9

"Som socialarbetare jobbar jag visserligen också med myndighetsutövning och det är (ska vara) en balansgång mellan respekt för den enskildes integritet och att följa regler och riktlinjer som myndigheten har satt upp. Men när jag ser hur myndigheter ändrar sina riktlinjer så att de inte längre behöver ta hänsyn till den enskildes integritet blir jag bedrövad. 

De som kommit längst med det i Sverige är väl Försäkringskassan. De har lagt upp sina rutiner så att handläggaren aldrig behöver träffa sina klienter. En person som fyller trettio år, och ansöker om sjukersättning, ska alltså utredas av en handläggare som aldrig har träffat personen. Personen måste helt förlita sig på att läkare, arbetsterapeuter, socialarbetare osv som känner personen har förmåga att uttrycka sig på ett sätt som gör att det är totalt solklart att personen inte har någon som helst arbetsförmåga. 

Låt oss ponera ett exempel. En person ska fylla trettio men har en utvecklingsnivå som en 11-åring. Samtidigt erfarenhet av det liv hen levt. Någon gång under livets gång har någon som utrett personen fått ett svar som tyder på att personen skulle vilja ha ett jobb. Detta har skrivits ned och hamnat hos Försäkringskassan. Innan ansökan om sjukersättning har arbetsförmågan undersökts. Psykologiska utredningar har gjorts. Personen har varit tvungen att vända ut och in på sig själv och förstår samtidigt att hen inte duger, uppfyller inte normen. Detta skapar enorm ångest hos personen. Helt enkelt, i mina ögon, ett onödigt lidande hos en person som borde få hjälp och stöttning att leva ett gott liv (enligt LSS, ett GOTT liv). 

Sedan visar det sig att Försäkringskassans handläggare lusläser allt material som kommer in och kommit in och struntar helt i diagnoser, IQ-tester, arbetsförmågebedömningar, utan helt och hållet och vid flera tillfällen i sin utredning hänvisar till något som någon skrivit, någon gång, att personen vill ha ett riktigt jobb och att det borde gå att ordna, med rätt stöd, att personen kommer ut på arbetsmarknaden. Att det redan gjorts flera försök som misslyckats och nästan knäckt personen psykiskt tas det ingen hänsyn till. Och varför skulle Försäkringskassans handläggare bry sig? Den känner inte personen, ser inte personens lidande, behöver inte skrapa upp resterna och börja om på nytt med att försöka bygga upp personens självförtroende igen. Och nu har personen heller ingen inkomst. Personen har blivit anvisad att ansöka ett tillfälligt sjukbidrag.

Att inte ha ekonomisk trygghet, och inte ha förmåga att göra något åt det. Att vara maktlös. Det skapar en enorm ångest och nedstämdhet hos personen. Detta är ett exempel men det finns massor med fall av onödigt lidande. Försäkringskassan är värst men det verkar som om även arbetsförmedlingen håller på att ändra sina rutiner så de inte heller behöver lära känna några klienter. 
Hade det funnits basinkomst i Sverige så skulle allt detta onödiga lidande kunnat undvikas. Då skulle vi kunna jobba framåt med personerna så att de får ett tryggt liv som anpassats efter deras behov och förmågor."