Berättelse #1

“Jag har aldrig lyckats hålla ett heltidsjobb. De jobb som jag har haft en längre tid har varit deltid/uppdrag såsom homepartykonsulent. Allt annat har fallit ihop. Och hur hårt jag än ansträngt mig med att försöka få jobb inom det jag är utbildad för, så får jag inte ens någon respons.

Och tidigare har det bara viftats bort med att det är ren otur, men nu är jag i utredning för ADHD. Och det finns massvis med statistik som visar att folk med ADHD hålls utanför i arbetslivet, och särskilt när en är kvinna som inte diagnostiseras förrän i vuxen ålder är det svårt att få de resurser och hjälp en kan behöva.

Ovanpå detta är jag utförsäkrad från min depression för att läkarna tyckte att jag har lättare för att hitta ett jobb om jag inte är sjukskriven 50%, utan ska vara helt tillgänglig. Just att bli utförsäkrad och få sjukpenning indragen är ju också något som drabbar kvinnor i oproportionella mängder mot män.

Och jag känner mig väldigt back i vart jag hade velat vara i mitt liv. Min ekonomiska situation orsakar så pass mycket ångest att jag regelbundet slår mig själv i panik och på grund av ångesten blir jag inkapabel att arbeta med de saker som hade kunnat ge mig ett jobb. Jag går till rehabiliteringsterapi för det, men utan den penga-baserade ångesten hade jag aldrig behövt rehabiliteras.

Mitt liv hade sett helt annorlunda ut med basinkomst. Jag hade haft ro. Antingen startat eget eller kunnat gjort mig mer attraktiv för min marknad. Men framför allt så hade jag redan bildat familj, det jag längtar efter mer än allt.”