Berättelse #2

"Jag har aldrig haft något jobb en längre period, de gånger jag har varit välkommen som anställd har heltidskravet lett rakt in i väggen, igen och igen. Heltidsjobbet gör att disken blir stående, träningen inte hinns med och allt annat än sömn från hemkomst till återvändo till arbetsplatsen har varit omöjligt för att ha en chans att hinna varva ned och vila upp sig inför nästa arbetspass. Men på dessa premisser kraschar allt annat snabbt samman för mig och vad gör det om man har pengar när det inte finns varken tid eller ork att använda dem?

Misslyckande efter misslyckande på arbetsmarknaden i över tio års tid, med massor av olika försök och två högre utbildningar, en akademisk och en yrkeshögskoleutbildning, har lett till att jag idag står i kö för psykiatrisk utredning, någon diagnos måste det ju vara som gör att jag inte klarar annat än att krascha mig fram i karriärslivet, kanske lite autism eller ADHD? Vi får se vad de kommer fram till, hittills har jag väntat i 13 månader på den där utredningen och än verkar det vara länge tills det är min tur. Försäkringskassan avslog sjukpenningen med motiveringen att jag inte gick tillbaka till jobbet efter några veckor när min dotter dog?

Jag har släppt drömmen om att ha en ekonomiskt ordnad tillvaro innan jag bildar familj, det skulle aldrig blivit någon familj om jag behållit den blev jag tvungen att inse. Nu lever jag ett lyckligt men extremt enkelt liv på existensminimum med min familj och i väntan på utredningen upplever jag att jag har en sorts basinkomst, men jag kan aldrig spara pengar, så den största möjliga investeringen ligger under 3000kr, och skulle någon swisha mig en enda krona betyder det avdrag på socialbidraget.

Som arbete spenderar jag några timmar om dagen med att producera musik, vilket jag blivit riktigt bra på och är en sysselsättning jag finner meningsfull. Men det där med att tjäna sina egna pengar får mig bara att skratta, det ligger en evighet bort och är kantad av så många depressioner och trauman att hellre svälter jag än ger mig på en heltidstjänst igen, även om jag gärna vill bidra, men aldrig igen mer än vad jag faktiskt orkar, två dagar i veckan kanske, men det kommer jag aldrig att kunna försörja mig på...."