Berättelse #6

“För tre år sedan rasade mitt liv. Jag blev djupt deprimerad och min kropp stängdes sakta men säkert av. När det var som värst låg jag med tom likgiltig blick hemma i soffan och kände hur allt hos mig var dött. Det enda som påminde mig om min existens var mitt hjärtas tunga slag. Där och då var jag lika rädd för att ta mitt liv som att leva det.
​
Detta var på grund av att jag hade en otrygg ekonomisk inkomst, samt sjukdomar som ej blev utredda på grund av otur med sjukvårdspersonal, samt okunskap inom kronisk stress.

Idag tre år senare, är min hälsa stabil, men jag är otroligt ärrad från de här tre åren av kamp och krig med sjukvård, samt min pågående stress inom den ekonomiska otrygghet som jag känner, då jag inte kan återgå till ett heltidsjobb.

Jag går plus minus noll varje månad på grund av timanställningens otrygga grunder, vilket resulterar i att min läkningsprocess också tar längre tid.

Hade jag fått en basinkomst, så vet jag att jag hade kunnat läka hela mig själv först, innan jag söker mig till den bransch av yrke som passar mig. För det handlar inte om att inte VILJA jobba, det handlar om att KUNNA.”