Berättelse #7

“Jag kommer från en väldigt tuff bakgrund. Jag hade en pappa som knappt var närvarande när han var hemma för att efter jobbet (som han hatade) ville han lägga sin tid på att sitta vid sin dator. Min mamma var sjukskriven på halvtid så hon jobbade alltså ‘bara’ 50% men hon hann ändå aldrig med sig själv eller egna intressen då hon skötte allting hemma. 
När jag var 17 bodde jag hos min pappa. Jag hade haft en djup depression och bott på ett behandlingshem innan. Jag bodde hos pappa ett år innan vi båda insåg att han inte var kapabel till att ta hand om mig. Socialtjänsten gav mig en lägenhet som jag skulle betala själv. Jag hade då hunnit fylla 18 och gick sista året på gymnasiet. Jag kämpade på och lade all min energi på skolan så jobb hade jag aldrig orkat med. Socialtjänsten förklarade att mina föräldrar var försörjningsskyldiga och skulle betala för mig. De vägrade. Jag blev någon slags medlare mellan socialtjänsten och mina föräldrar och de löste aldrig någonting. Socialtjänsten stod fast vid att mina föräldrar skulle betala min hyra medan mamma och pappa stod fast vid att inte ge mig en enda krona. 
Jag dejtade en äldre kille vid den här tidpunkten. Vet ni vad socialtjänstens briljanta lösning blev? Att jag kunde flytta in hos honom i hans lilla etta. De frågade aldrig honom om han gick med på det. De träffade aldrig honom ens. Med mig fick jag en skuld på några obetalda hyror. Jag hade haft några sparade pengar på mitt konto som mamma lagt undan till mig sen jag föddes. Det skulle vara till körkort. De pengarna lyckades jag betala några hyror med. 
Den här killen jag flyttade in hos visade sig vara våldsam och jag spenderade nätter på gatan ibland. Att bo hos någon av mina föräldrar var inte ett alternativ och jag hade inga kompisar. Direkt efter gymnasiet började jag högskolan för att kunna ha en inkomst. Jag fick några kompisar och jag gjorde slut med killen och flyttade in hos en av mina nya kompisar tills jag äntligen fick en egen lägenhet. 
Med basinkomst hade jag aldrig blivit tvingad till den här situationen. Jag hade inte behövt leva med en man som misshandlade mig och jag hade inte behövt spendera nätter på gatan.
Studierna gick bra första terminen men sen började jag må dåligt. Vad jag hade behövt var en paus från plugg och stress. Men jag fortsatte för att jag behövde ju en inkomst (alltså csn-lån).
Jag träffade sedan en annan kille och vi blev gravida tillsammans. Barnet dog i magen i maj 2017 ganska sent i graviditeten och vi blev båda sjukskrivna. Det är vi fortfarande. Idag har vi en frisk 2 månaders dotter och lever på försörjningsstöd sen 1 år tillbaka. Jag vill fortsätta mina studier men jag har ingen möjlighet att göra det eftersom jag måste ta igen poäng som jag har missat för att få csn-lån. Jag missade de poängen för att jag fortsatte plugga när jag borde sjukskrivit mig. Om basinkomst fanns hade jag kunnat återuppta mina studier som är på distans så att jag också kunde få mycket tid med min dotter. Jag hade efter studierna jobbat halvtid eftersom jag tycker det är en rimlig arbetstid för mig. Då hade jag haft tid till min dotter, mig själv och min hälsa och hade inte riskerat att må så dåligt som båda mina föräldrar gjort pga jobb eller som jag gjort pga studier och stress. 
Människor kommer före pengar. Jag är värd mer än vad samhället kan tjäna av mig!

Kan också tillägga att jag inte har körkort just pga att mina sparade körkortspengar gick till att betala min hyra. Att spara till körkort är omöjligt för mig idag när jag lever på föräldrapenning och försörjningsstöd. När jag väl börjar jobba kommer jag troligtvis bara klara av att jobba 50% eftersom jag skulle må dåligt och bli för stressad annars. Med lönen jag skulle få för att jobba halvtid skulle det ta lång tid tills jag har råd med körkort.”